På natten får saker och ting eget liv. Spelhallarna blinkar och videospelen är igång och går av sig själva. Men ingen är där och spelar, dörrarna är låsta. Och trafikljusen byter färg fast än ingen går över gatan.

– Min sons mor är en slampa. Hon blev gravid efter bara två veckor med mig. Så då stack jag fort som fan.
Roger sveper kvällens sista Jäger. Klockan är ett på söndagsnatten och krogen på Möllan har tänt lamporna i taket. Roger är en av de mest osympatiska människor jag någonsin träffat. Hur han och den äldre danske mannen han talar med känner varandra vet jag inte, men dryckesbröder av en tillfällighet är min gissning. Henning är arbetslös, säger han, full och till synes ganska så sliten.

– Jag tjänstgjorde i Gulfkriget, fortsätter Roger på väg ut. Jag våldtog aldrig eller plundrade, men att knäppa en ryss kunde jag göra utan att blinka. En död ryss är en bra ryss.
Tystnad.
– Min fru är ryska, nämner han i förbifarten.
Ute på gatan fortsätter natten. Roger ska gå hem till sitt och Henning börjar prata om att gå på svartklubb. Men han känner inte till någon.
– Nej, jag får väl gå hem och…säger han och gör en talande gest med högerhanden. De går åt varsitt håll.

Vi börjar gå in mot centrum, jag och Nina som är fotograf. Det känns skönt att vara två, för även om jag brukar känna mig trygg i Malmö så gror tankar om våldtäktsmän, psykotiska massmördare och spöken mycket lättare i mörkret.

Längst Amiralsgatan syns fortfarande en och annan människa till. Några har just slutat jobbet, andra är på väg till sina nattskift. Vi går förbi en exklusiv nattklubb där en vakt står i dörren och granskar gästerna som dyker upp i taxibilar. Människor som vägrar låta natten vara.En bit längre upp på vägen glider en svart bil sakta förbi. Männen i bilen granskar oss där vi går.
En nationell undersökning visar på att cirka tretton procent av den manliga befolkningen någon gång i sitt liv har köpt sex. Det är var åttonde man.

En vilsen nattvandrare letar efter ett vandrarhem. Vi kan inte hjälpa honom och jag undrar om han kommer att få sova på en parkbänk i natt. Det kommer i alla fall mannen på centralstationen göra.

Några av människorna som har tagit sig till centralstationen i natt ska resa till Köpenhamn, men inte han. Han sitter på sin parkbänk och väntar på att natten ska ta slut och värmen komma tillbaka. Jag vågar inte prata med honom.
På väg från tågstationen mot Värnhem lyser det i en stor lokal. Bland löpband och träningsmaskiner sitter en ensam man och trampar på en träningscykel. Klockan är kvart i fyra på natten.Det ser tungt ut men mannen är klarvaken. Han vinkar åt oss som står och betraktar honom genom glasrutan. Han måste vara den enda som tränar på den här tiden på dygnet, tänker jag. Men så kommer jag ihåg ett spontant samtal jag hade tidigare på dagen med en man på apoteket. Pasi, från Nyland i Finland men boende i Malmö sedan 18 år.

– Jag kunde inte sova i natt. Jag vaknade klockan fyra, gjorde mina morgonbestyr och lekte lite med datorn. Sen hängde jag på låset på min cykelklubb. Man har ju gått och blivit pensionär, så jag har all tid i världen att träna. Ändå kan jag inte sova.
Nu har Malmö blivit helt tyst. På värnhemstorget står två figurer i en busskur. När de får syn på oss skingras de som fåglar man kommit för nära. De börjar cirkulera på var sitt håll runt torget, den ena på cykel och den andra till fots.Vi stannar och väntar en stund för att se var de tar vägen, men de bara fortsätter att cirkulera, runt, runt.
Det finns mellan 800 och 1100 heroinmissbrukare i Malmö, enligt Bengt Svensson, docent i socialt arbete vid Malmö högskola.

Vi går. Det är nu som vargtimmen sägs infalla, tiden strax innan gryningen då sömnen ska vara som djupast.

Det är märkligt tyst, och kanske är det jag som skapar min egen sinnesstämning, men jag tycker mig känna något i luften, något tryckande, lite magiskt. Men i några fönster lyser det faktiskt. Alla ligger inte och dör eller föder eller har mardrömmar. Och den känns kort, vargtimmen, i natt. Ganska snart är det som om någonting förändras, staden börjar vakna. Fler cyklar kommer förbi där vi går genom parken längs Kungsgatan. Ett tidningsbud drar förbi en tjock bunt tidningar på en vagn. Men det är fortfarande mörkt och väldigt stilla.

Efter en stund går vi förbi Lilla Torg där det tidigare på dagen spelades alldeles för hög musik och där folk som hade råd satt och fikade i vårsolen på uteserveringarna. Det vill säga, varken Henning, den hemlöse mannen på parkbänken eller de två figurerna i busskuren på värnhemstorget.

Till sist är vi så åter på Möllevångstorget. På Sibylla jobbar Ari sedan sex igår kväll. Hans skift är snart slut, det har varit en lugn kväll och han ska snart gå hem och sova. Sedan är han ledig i två dagar och kommer kanske att kunna vända dygnet rätt igen, tills det är dags för nästa nattpass. Hans sista kund för natten är Janne, en äldre man som kom på cykel för att få sig lite nattmat.

Också han är arbetslös. Han kunde inte sova, säger han. Inte han heller. Jag undrar för mig själv om han har en säng.Han har i alla fall sin cykel och sina pommes. Men han har också ett ledset ansikte. Jag vill inte fråga honom något mer. Enligt Lennart Thübeck på Aluma sover uppskattningsvis runt hundra hemlösa människor utomhus i Malmö varje natt.

Och så är det över. Solen börjar gå upp. Den syns inte än men det har blivit lite ljusare, och vi går hemåt. Jag känner att jag inte är någon egentlig nattmänniska och längtar bara hem till min säng, tacksam över att jag har en. I korsningen på Dalaplan kommer en medelålders man med mycket förvirrad uppsyn emot oss.

– Ursäkta, vet du vad klockan är? frågar han mig. Jag svarar att den är lite efter fem. – På morgonen eller på kvällen?

När han har fått klarhet i på vilken sida om dygnet han befinner sig försvinner han iväg, men ser om möjligt än mer förvirrad ut. Vi går hem.

TEXT: HANNA KASTNER

till fotografierna